Regeringens arbetslivsåtgärder främjar i verkligheten inte jämställdheten mellan könen
På jämställdhetsdagen den 19 mars finns det skäl att fundera över vart vi är på väg när det gäller jämställdheten i arbetslivet. Just nu håller regeringens lagstiftningsreform om visstidsanställning på att öka särskilt kvinnors osäkerhet i anställningsförhållanden.
Genom reformen skulle det bli möjligt att ingå visstidsanställning utan särskild grund för upp till ett år. Förändringen ökar antalet visstidsanställningar och försvagar i synnerhet situationen för unga kvinnor och för anställda inom kvinnodominerade branscher.
Inom kvinnodominerade branscher, såsom vårdarbete och småbarnspedagogik, är visstidsanställningar redan nu vanliga. Många inleder sin karriär i vikariat eller hamnar i en kedja av visstidsanställningar utan möjlighet att få en fast tjänst. Visstidsanställning ökar risken för diskriminering på grund av graviditetledighet och familjeledighet. Att underlätta användningen av visstidsanställning ökar denna osäkerhet och försvagar särskilt kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Även familjebildningen kan skjutas upp, vilket på samhällsnivå påverkar nativiteten.
Regeringen säger sig göra mycket för jämställdheten, men de planerade ändringarna i jämställdhetslagen är på många sätt otillräckliga. I sitt utlåtande konstaterade SuPer att de föreslagna ändringarna i jämställdhetslagen visserligen går i rätt riktning, men att de inte räcker till. Det handlar om preciseringar och mindre ändringar med begränsad betydelse. Förändringarna innebär ingen tydlig förbättring för en visstidsanställd som meddelat om graviditet och vars kedja av tidsbegränsade arbetsavtal inte förlängs.
Även förslaget om det nationella genomförandet av direktivet om lönetransparens är på väg att snart gå vidare till riksdagen. Med lönetransparens avses att löner och belöningssystem ska vara så öppna och tydliga som möjligt. Syftet är att främja jämställda löner mellan könen och minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
I förslaget har man dock inte tagit med en definition av arbete av lika värde, vilket urvattnar genomförandet av direktivet. Också detta förslag visar att regeringen inte på allvar är engagerad i att främja jämställdhet i arbetslivet. Även i övrigt finns det problem med förslaget. Enligt SuPers uppfattning uppfyller genomförandet inte i alla delar EU-rättens krav.
”Den nuvarande regeringens åtgärder främjar inte jämställdheten, trots högtidliga formuleringar i festtalen.”
Päivi Inberg
Ett betydande jämställdhetsproblem i det finländska arbetslivet är fortfarande sexuella trakasserier, vilket kräver effektivare åtgärder för att motverkas. Enligt Statistikcentralen har över hälften (54 %) av kvinnorna i åldern 18–74 upplevt sexuella trakasserier under sin arbetskarriär. Särskilt unga kvinnor utsätts för sexuella trakasserier i arbetslivet.
Fenomenet är tyvärr betydligt vanligare inom social- och hälsovårdssektorn än inom många andra branscher. Trakasserier får inte bagatelliseras eller normaliseras, utan måste bemötas målmedvetet på arbetsplatserna. Också lagändringar behövs för att motverka sexuella trakasserier mer effektivt.
Jämställdhet i arbetslivet uppstår inte av sig själv. Den kräver beslut och åtgärder som stärker arbetstagarnas rättigheter och trygghet. Den nuvarande regeringens åtgärder främjar inte jämställdheten, trots högtidliga formuleringar i festtalen.
Text
