Fackföreningsrörelsens existens stärker demokratin
Världen verkar allt tydligare vara på glid mot en situation där pengar dikterar villkoren. Politiken styrs allt oftare av ekonomiska starka aktörer som har resurserna att långsiktigt och effektivt utöva inflytande över beslutsfattandet. Detta väcker frågan: vad ska politikern luta sig mot för att säkerställa kontinuiteten för sitt arbete?
Ett alternativ är att sätta sin tillit till dem med inflytande och tillgångar, förutsatt att politiken följer deras intressen. Ett annat alternativ är att lita på folket och på att väljarna belönar med en ny mandatperiod när de känner att de har blivit genuint representerade.
Detta är politikens viktigaste fråga: är dess uppgift i första hand att koncentrera makt och resurser eller att stå upp för de vanliga medborgarnas vardag och rättigheter?
En blick på omvärlden visar att vi i många av de stora staterna kan se en utveckling där medborgarna alltmer sällan upplever att de har möjligheter att påverka. Pengarnas roll i politiken har ökat markant. Denna utveckling väcker oro för demokratins framtid.
”Det väsentliga är därför inte bara vem som sitter på makten, utan också gentemot vilka makthavarna upplever sig ha ett ansvar.”
Harri Järvelin
Hur kan vi stärka demokratin och politikens trovärdighet? Kanske finns svaret i det organiserade medborgarsamhället. Den allra största rörelsen i världen som står upp för allas våra gemensamma intressen är fackföreningsrörelsen.
Detta handlar inte om att backa tillbaka till en gammal motsättning, utan om vem som kan samla en stor skara människor bakom de gemensamma rättigheterna och demokratiska reglerna. Fackföreningsrörelsen finns i nästan alla länder och når en stor del av befolkningen i arbetsför ålder. Den är en av få strukturer som har verklig förmåga att skapa jämvikt i den ekonomiska makten.
Samtidigt måste det medges att fackföreningsrörelsen inte är fri från problem. Den måste förnyas, vidga vyerna och studera sin egen roll ur hela samhällets, inte bara de egna medlemmarnas, perspektiv. Det är inte omöjligt, men det kräver att såväl fackföreningsrörelsen som politikerna har en vilja till dialog.
I det nuvarande politiska klimatet betraktas fackföreningsrörelsen ofta som en motpart, nästan oavsett partitillhörighet. Är denna motsättning nödvändig, eller skulle samarbete kunna stärka både demokratin och politikernas kontakt med väljarna?
En fråga till politikerna och alla medborgare: Vill vi stärka demokratin så att de som valts att representera folket ska känna att de har ett ansvar gentemot sina väljare? Eller ska vi acceptera en utveckling där beslutsfattandet sker på allt längre avstånd från de vanliga människorna?
Demokratins förfall sker inte över en natt, utan lite i taget i takt med att avståndet mellan beslutsfattandet och människorna växer. Det väsentliga är därför inte bara vem som sitter på makten, utan också gentemot vilka makthavarna upplever sig ha ett ansvar.
Kommer fackföreningsrörelsen att vara en del av lösningen i framtiden eller hamnar den för gott i skymundan samtidigt som den ekonomiska makten koncentreras till allt färre aktörer?
Publicerad på svenska 22.4.2026.
Text
