Någon utöver det vanliga

När jag var barn i Teheran tyckte jag om att gå till sjukhuset där min far arbetade som läkare. Jag tänkte då att en dag ska även jag arbeta på ett sjukhus. Dock gick det inte som jag tänkt eftersom jag gifte mig som 14-åring och blev mamma som 19-åring. Snart blev jag en ensamstående mamma. I Iran var det inte lätt att vara en ung frånskild kvinna. Min familj hade låtit mig flytta hem igen om jag hade gått med på att lämna bort min bebis men jag ville uppfostra barnet själv. Så jag flyttade till en bergsby till primitiva förhållanden och lärde mig turkiska.

Sedan fick jag arbete på en resebyrå och daghemsplats för min bebis men dessa låg långt borta från min bostad. Vi gick upp klockan fem och klockan åtta var jag på arbetet.

På lunchrasten åt jag inte utan gick till det närliggande daghemmet för att amma mitt barn.

Barnets far, som använder droger, krävde att få vårdnaden om vår son som var tretton år. Vi flydde landet och kom till Turkiet år 2011. Jag hann inte ens säga adjö till alla mina närmaste. Jag kunde turkiska men i Istanbul-området talades en mycket annorlunda dialekt. Jag ansökte om asyl och i väntan på beslutet arbetade jag på en resebyrå. Sedan beordrade polisen oss att flytta till en liten by. Där arbetade jag som diskare eftersom det inte fanns arbete inom resebranschen.

År 2013 fick vi asyl i Finland och flyttade till Rovaniemi. Jag började direkt på en kurs i finska. Jag läste även självständigt in grundskolekompetens trots att jag redan genomgått grundskolan i Iran. På det sättet lärde jag mig fortare finska. I Rovaniemi arbetade jag som praktikant på ett servicehus för äldre. Jag var nöjd när jag fick bekanta mig med vårdarbetet och fick tillfälle att tala finska.

År 2015 flyttade vi till Helsingfors och jag tog yrkesexamen som receptionist. Jag började arbeta inom branschen redan under min studietid. År 2018 grundade jag ett företag och började köra taxi men jag känner att det är otryggt att köra taxi ensam på natten. Det är ett av skälen varför jag vill byta bransch.

Jag har aldrig givit upp min barndomsdröm om att arbeta inom vården.

För närvarande studerar jag till närvårdare. Jag kommer att inrikta mig på munvård eftersom det intresserar mig och jag vill arbeta i ett team. För mig har arbetskamraterna en stor betydelse eftersom inga av mina släktingar bor här i Finland, förutom min vuxna son. Studietiden har emellanåt varit svår men läraren har uppmuntrat mig att fortsätta. På dagarna är jag på skolan och på kvällarna kör jag taxi. Om jag inte har kunder så sitter jag i bilen och gör mina skoluppgifter.

Jag tycker mycket om att skriva och har skrivit min biografi på mitt modersmål farsi. Jag har fått mycket positiv återkoppling för den. Jag skriver även korta berättelser i en kanadensisk publikation. Mina berättelser handlar ofta om olika sidor av livet, känslor och människors erfarenheter. I år kom jag tvåa i F2-skrivtävlingen som Kultur- och idrottsförbundet för yrkesutbildning i Finland (Saku rf.) anordnade. Denna prestation var viktig för mig eftersom den visade att jag kan uttrycka mig även på det finska språket och nå nya läsare. Jag drömmer om att resa och skriva böcker när jag blir pensionär.

”Jag har under mitt liv mött svårigheter men har alltid tagit mig genom dem. I Finland har jag njutit av ett lugnt liv och jag har kunnat förverkliga mina drömmar. Jag vill uppmuntra andra invandrarkvinnor att studera finska och skaffa sig ett yrke. I Finland kan man bilda familj, studera och arbeta samtidigt. Om man bara stannade hemma skulle i alla fall jag bli deprimerad.”

Text: Minna Lyhty, översättning: Laura Koskela, bild: Anna Autio.

Artikeln har publicerats i SuPer-tidningen 6/2025.