Psykosocial belastning är ett strukturellt problem i arbetslivet
Social- och hälsovårdens arbetstagare har i åratal utfört sitt arbete på gränsen till vad de orkar. Brådska, personalbrist, ständiga förändringar och växande krav belastar arbetstagarna samtidigt som de förväntas säkerställa att tjänsterna fungerar.
Men hur länge kan man förvänta sig att en arbetstagare ska orka, om känslan av kontroll över arbetet, möjligheten till återhämtning och tillräckliga resurser saknas?
När man talar om psykosocial belastning riktas uppmärksamheten alltför ofta mot arbetstagarens egna resurser. Återhämtning och omsorg om det egna välbefinnandet är viktiga, men de löser inte problemet om belastningsfaktorerna i arbetet förblir oförändrade.
Inom social- och hälsovården syns belastningen i form av personalbrist, brist på vikarier och ett ständigt behov av att prioritera klienternas behov. Det handlar inte bara om brådska, utan om en ständig känsla av otillräcklighet och oro för om man hinner utföra sitt arbete på ett säkert sätt och i enlighet med yrkesetiken.
”En välmående arbetstagare kan erbjuda trygg och säker vård, möta klienten på ett genuint sätt och använda sin kompetens fullt ut.”
– Virve Aho
På arbetsplatser ingriper man ofta i den psykosociala belastningen först när problemen redan är synliga. Då kan arbetstagaren redan vara utmattad eller arbetsgemenskapen präglas av konflikter. Det förebyggande arbetet får alltför lite uppmärksamhet, trots att psykosocial belastning inte bara är en fråga om arbetstagarens upplevelse utan också en arbetarskyddsfråga. Enligt arbetarskyddslagen är arbetsgivaren skyldig att identifiera, bedöma och minska de psykosociala belastningsfaktorer som arbetet medför.
Det är dags att sluta tänka att belastning hör till arbetet inom social- och hälsovården. Belastande situationer kommer alltid att förekomma, men en ständig överbelastning är inte en naturlig egenskap hos arbetet. Den är ett tecken på att arbetsförhållandena eller organiseringen av arbetet behöver förbättras.
Det handlar om arbetsgivarnas val. Varje för låg bemanning, varje obesatt tjänst och varje belastningsanmälan som lämnas utan åtgärd är ett beslut vars konsekvenser syns i arbetstagarnas hälsa, klienternas och patienternas säkerhet samt i hela branschens framtid.
Att minska den psykosociala belastningen förutsätter tillräckliga personalresurser, ett fungerande ledarskap, möjligheter att påverka det egna arbetet samt en öppen diskussion om arbetsförhållandena. Arbetstagarnas oro får inte förringas eller förklaras som ett tecken på individuell svaghet.
Det handlar inte enbart om arbetstagarnas välbefinnande. Det handlar också om klienternas och patienternas säkerhet. En välmående arbetstagare kan erbjuda trygg och säker vård, möta klienten på ett genuint sätt och använda sin kompetens fullt ut.
Social- och hälsovårdsbranschens attraktions- och hållkraft byggs inte genom projekt eller kampanjer för arbetshälsa, utan genom att arbetstagarna kan utföra sitt arbete på ett säkert och professionellt sätt utan ständig oro för sin egen ork. Arbetstagarnas välbefinnande är ingen kostnadspost. Det är grunden för hela social- och hälsovårdens verksamhet. Att minska den psykosociala belastningen är samtidigt en investering i både arbetstagarnas välbefinnande och klienternas och patienternas säkerhet.
Arbetstagarna bär inte ansvaret för att systemet har byggts på en ohållbar grund. Ansvaret ligger hos arbetsgivarna och i sista hand hos beslutsfattarna, som möjliggör att resurserna är tillräckliga. Därför är psykosocial belastning inte ett individuellt problem. Det är en strukturell kris i arbetslivet, vars konsekvenser syns i arbetstagarnas välbefinnande, patientsäkerheten och hela social- och hälsovårdsbranschens framtid.
Text
