Jenni Kokander: ”Ingen ska vara osynlig.”
Skådespelerskan Jenni Kokander arbetar som frivillig på ett dagcenter för bostadslösa.

Jenni Kokander
- Skådespelerska och författare
- Frivilligarbetare hos Vailla vakinaista asuntoa ry sedan år 2022.
- Spelar i höst vid Kouvola teater i pjäsen ”Neiti Marple ja tuijottava katse”
- Tredje romanen Liian hyvä isä (Tammi) publicerades i år
- De bostadslösas natt firas den 17 oktober 2026
Vad betyder ett hem för dig?
Ett hem för mig är ett själstillstånd, en trygghet. Jag arbetar som frivillig hos de bostadslösa. En besökare på dagcentret sade en gång att ”hemmet är där jag hänger min kasse”. Jag känner igen tanken men tänker att alla borde ha rätt även till ett konkret hem.
Antalet bostadslösa i Finland har börjat öka kraftigt. Människor tänker ofta att de bostadslösa eller missbrukare är själva ansvariga för sin situation. Men det handlar väl ändå om ett strukturellt problem.
Vad för slags frivilligarbete gör du?
Jag besöker till exempel ett dagcenter för kamrat- och frivilligverksamhet i Böle. Det har blivit ett mycket viktigt ställe för mig. Jag gillar stämningen i centret. Alla får komma in där precis så som de är. Titlarna lämnas i kapprummet och alla tas emot utan förutfattade meningar.
Dagcentret är en öppen plats för alla, där finns telefon, värme, mat och möjlighet att tvätta kläder. Vid ett gemensamt bord börjar jag ofta en pratstund genom att exempelvis jämföra våra krämpor, som jag har för vana att göra som medelålders person. Vi kan prata politik eller tävla i att berätta vitsar.
Samma dag brukar jag även besöka Sörnäs fängelse tillsammans med erfarenhetsexpert Jarmo Eronen. Bostadslösheten är ett stort problem hos de som kommer ut från fängelset. Jag har lärt mig av Jarmo hur viktigt det är att den som har avtjänat sitt straff lyckas skapa sig själv ett nytt levnadssätt och hitta betydelsen i ett liv utan brottslighet. Det är lättare att börja om från början om man har fått stöd i förändringen redan under fängelsevistelsen.
Vilket möte har varit mest oförglömlig i ditt frivilligarbete bland de bostadslösa?
När jag för första gången var på väg till dagcentret mötte jag en uppretad man på en spårvagnshållplats. Där stod vi sedan båda två och gnällde över den hala trottoaren. Det visade sig att vi hade samma resmål så vi följdes åt arm i arm. När spårvagnen bromsade in var mannen glad att jag fanns där bredvid honom. ”Utan dig hade jag varit osynlig även för den där föraren”, sa han. Den meningen rörde mig djupt.
Jag skulle vilja uppmuntra alla till att engagera sig i frivilligverksamhet. Man kan även skänka bort kläder till dagcentret. På vintern är till exempel varma jackor, skor, mössor och vantar ett bra sätt att hjälpa människor utan bostad. Det finns ett ständigt behov av hygienartiklar och underkläder.
Det skulle vara fint om folk hade för vana att ta med sig ett par kaffepaket eller deodoranter till dagcentret när de går förbi där.
Vad ger dig hopp i ditt frivilligarbete bland bostadslösa?
På dagcentret möter man olika slags hopplöshet förstås. Det kan exempelvis komma en barnfamilj som ringer till elbolag för att försöka komma överens om förlängning av betalningstid för räkningen. Ändå är samspelet fint. När det av en slump flög in en sparv ville alla närvarande tillsammans hjälpa fågeln ut.
Jag tänker att beroende och bostadslöshet är omständigheter, inte en identitet hos någon. Det är viktigt att se människan bakom alla stigman.
När vi pratar om varandra och möter varandra borde vi känna igen våra egna rädslor och fördomar. Det bästa sättet att göra sin del är att vända blicken från sig själv mot en medmänniska. Hata mindre och lyssna mer.
Finns det något som statistiken inte berättar om bostadslöshet?
Jag har svårt att stå ut med beslutsfattarnas argument om att varje människa borde ha rätt till att bli förmögen när det samtidigt i Finland lever människor som inte har en varm plats att övernatta i vinterkylan.
Nedskärningar som riktas mot de allra svagaste kommer att i slutändan bli mycket dyrt för samhället. Till exempel nedskärningar som riktas mot olika organisationer tar från vissa människor deras sista skyddsnät. Ojämlikheten trappar upp även otryggheten som rör oss alla.
Man borde aldrig prata om en människa som missbrukare, bostadslös eller en med brottslig bakgrund. Det är helt omöjligt att få ordning på sitt liv om du endast anses vara ett samhälleligt problem.
Text: Jenna Parmala, översättning: Laura Koskela, bild: Marja Seppälä.
SuPer-tidningen 7/2026.