En närvårdare som var på väg till arbetet stannade för att hjälpa en äldre person som ramlat, och i samband med detta skadade närvårdaren sitt knä. Försäkringsbolaget ansåg att det inte var fråga om ett olycksfall under resa mellan hem och arbete. Rättsprocessen som hade pågått i åratal tog slut i högsta domstolen i och med närvårdarens seger.

Närvårdaren som arbetade inom hemvården var i början av år 2022 på väg till en klient och såg då en äldre man vingla på trottoaren.

– Jag fäste uppmärksamheten i hans osäkra sätt att gå redan när jag befann mig längre bort. Den äldre mannen stannade för att stödja sig på gårdsgrinden, så jag och en annan person som råkat komma till platsen började hjälpa honom.

De två kunde hjälpa mannen till höghusets innergård där hans krafter tog slut.

– Han segnade ned och i samma ögonblick kände jag i mitt högra knä en skärande smärta.

Vi satte ner den äldre mannen på en bänk i väntan på ambulans. Efter det ringde närvårdaren sin chef som uppmanade närvårdaren att ta kontakt med företagshälsovården. Närvårdaren arbetade dock ända till arbetspassets slut och tog sig därefter till läkarmottagningen.

Vid magnetundersökning av knäet konstaterades meniskruptur. Framför sig hade närvårdaren titthålsoperation och sjukskrivning i månader.

Närvårdaren var säker på att kostnader för skadan skulle ersättas. Men försäkringsbolaget såg dock annorlunda på saken. Enligt bolaget var det inte fråga om en ersättningsgill arbetsolycka under resa mellan hem och arbete.

– Om jag hade halkat och ramlat på samma innergård hade det varit en arbetsolycka. När jag stannade för att hjälpa en äldre person i nöd var inte situationen lika tydlig, berättar närvårdaren.

Förbundet bestämde sig för att ta risken

Enligt närvårdaren kändes motiveringen från försäkringsbolaget absurd. När även handläggningen av ärendet tog tid, tog närvårdaren kontakt med SuPer.

På förbundet brukar man överväga mycket noga om man ska ta ärenden med arbetsolycka till rätten. I motsats till många anställningstvister täcker inte rättsskyddsförsäkringen kostnader för rättegången, och då måste eventuella kostnader betalas av förbundet.

I detta fall ansåg SuPer att frågan förtjänade en rättslig prövning. Den centrala frågan var om närvårdarens skada var en ersättningsgill arbetsolycka enligt lag om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar.

Frågan gick vidare från försäkringsbolaget till besvärsnämnden för olycksfallsärenden och därifrån till försäkringsdomstolen. Båda dessa ansåg försäkringsbolagets beslut vara giltigt, men besluten togs först efter en röstning. En del av de som röstade hade kommit fram till en motsatt slutsats, vilket visar att fallet inte var entydigt.

SuPer blev inte nöjd med besluten utan bestämde sig för att ansöka om besvärstillstånd av högsta domstolen, som tog upp ärendet till behandling.

I sitt beslut i september ansåg högsta domstolen att närvårdaren i denna situation hade skyldighet att stanna och hjälpa till. Eftersom hjälpinsatsen var ett nödvändigt skäl att avbryta resan till arbetet borde skadan som uppkom under insatsen ersättas av arbetsolycksfallsförsäkringen.

”Jag kunde inte ha agerat annorlunda”

Högsta domstolens beslut avslutade den över fyra år långa tvisten. Närvårdaren säger sig inte i något skede ha ångrat att hon stannade för att hjälpa personen.

– Det var en helt automatisk reaktion. Jag tror inte någon bara hade gått förbi utan att hjälpa, oavsett om man var vårdare eller inte.

Efter högsta domstolens beslut angående den principiella frågan kvarstår bara bedömning av ersättningsbeloppet. Närvårdaren har haft kostnader bland annat för magnetundersökning av knäet, resor till och från sjukhus och en långvarig sjukskrivning. Närvårdaren anser ersättningen vara viktig men samtidigt är också en annan fråga viktig.

– Ersättningen är förstås viktig men ännu viktigare var det att få beslut i frågan. Jag önskar att den person som i framtiden hamnar i liknande situation inte behöver gå genom den process som jag har genomgått.

Önskan kan gå i uppfyllelse. I framtiden styr högsta domstolens beslut hur olycksfall i motsvarande hjälpsituationer bedöms.

Text: Saija Kivimäki, översättning: Laura Koskela.

SuPer-tidningen 7/2026.