Kolumn: Förhandla, inte riva sönder
Till att börja med önskar jag alla ett gott nytt år 2024!
Men sedan till frågan som är så stor att den inte kan förbigås. Nyheter om regeringsprogrammet, arbetsmarknaden och stridsåtgärder forsar fram från alla håll, nyheterna har säkert nått alla. Men helheten är dock så splittrad att det är svårt att hålla reda på vad som är vad.
Nu vill man anteckna i lagen saker som vi under årens lopp har lyckats bättre genom överenskommelser i kollektivavtal. Det som står i lagen är minimivillkor men under årens lopp har fackförbunden och medlemmarna stridit för och fått bättre anställningsvillkor. Den nuvarande regeringen vill åter försämra villkoren.
Vad innebär det om alla regeringens målsättningar antecknas i lagen? Varför ska vi då sätta oss till motvärn? Därför att förbundets målsättning är medlemmarnas heltäckande intressebevakning. Och för att detta ska lyckas är det mycket viktigt att varje medlem vet vad allt detta betyder just för medlemmen själv.
I regeringsprogrammet föreslås att i fortsättningen ska exportbranschens löneförhöjningar utgöra lönetaket även för alla andra branscher. Men vem bestämmer när till exempel vårdare behöver större lönehöjningar på grund av resursbrist, och hur mycket? Med en rätt anteckning i lagen skulle vi kunna lösa även detta problem.
En tidsbegränsad anställning på ett år utan någon som helst anledning är svårt att förklara, särskilt inom en bransch där det finns ett skriande behov av yrkespersoner. Att underlätta uppsägning är ett tema som vi på riktigt måste ta en funderare över, varför man över huvud taget har antecknat en sådan punkt i regeringsprogrammet. Är det bristande kunskap och kompetens? I Finland är det verkligen lätt att säga upp en arbetstagare. I regeringsprogrammet finns det många saker som regeringen vill försämra. Det verkar som om arbetstagarna anses vara en utgiftspost som måste sättas på plats.
Om strejkrätten begränsas då måste man komma överens om det, och det görs endast genom förhandlingar. Tanken är god men det uppstår konflikter när målsättningen ändå är att alla måste kunna klara sig på sin lön.
I regeringsprogrammet står det även om lokala avtal. Vad innebär det att vem som helst kan skriva kollektivavtal eller att man med enstaka arbetstagare skriver på olika avtal? Då skulle det inte finnas förtroendemän som skriver avtal enligt förbundets anvisningar, och arbetstagarnas jämlika behandling skulle inte alls vara en självklarhet.
Den första sjukdagen utan lön har väckt stor debatt. Följden blir att många går sjuka till arbetet, och det i sin tur leder till ökning av ytterligare sjukdomar och på så vis till prisökning. Detta är ett exempel på att man inte har tagit hänsyn till kostnaden i sin helhet.
I regeringsprogrammet finns många punkter som man tydligen sett bara ur en synpunkt men arbetslivet är en helhet där det finns arbetsgivare och arbetstagare, och båda behövs. Ärendena går framåt genom förhandlingar, inte genom att riva sönder dem. Man kan inte trampa ner arbetstagarnas rättigheter. Om det måste klargöras så gör vi det, och det gör vi tillsammans.
Uttrycket ”Det är inte arbetet som knäcker en – utan de dåliga arbetsvillkoren” gäller även här.
Hälsningar
Silja