Kolumn: Personalens säkerhet skydd för klienten

Social- och hälsovårdens och småbarnspedagogikens yrkesutbildade personal har stått och står alltjämt i främsta ledet i coronakrisen. I kampen mot viruset är det av central betydelse att personalen skyddas. Om arbetstagarnas säkerhet inte tryggas står också klienternas säkerhet i farozonen.

Coronaepidemin landade oanmäld i Finland i början av året. Då avslöjades luckorna i vår beredskap. Det skulle ha behövts stora mängder av skyddsutrustning, och det snabbt. Redan äldreomsorgen i Helsingfors hade omfattande behov. När det är frågan om medborgarnas säkerhet, när det kan vara frågan om liv eller död, får pengar inte vara ett hinder. Vid kris prövas människors mentala hälsa och tilliten till beslutsfattare och beslut har stor betydelse. Allt som är möjligt att göra för medborgarnas säkerhet måste också göras.

I början av krisen fanns det på arbetsplatserna stort behov av tydliga anvisningar. Myndigheterna måste ge snabba, entydiga anvisningar om hur vårdare kan skydda sig själva och sina klienter.

Epidemin medförde att vårdare med kort varsel flyttades till att arbeta på platser och i förhållanden som de inte var bekanta med. På alla ställen fanns det inte tillgänglig skyddsutrustning, vilket innebar nedsatt säkerhet för både vårdare och klienter. Det fanns brister också i orienteringen. Det fanns motstridigheter i anvisningar och begrepp för olika slag av personlig skyddsutrustning, och för hur väl de skyddar. För att kunna arbeta och verka för klienternas, patienternas och deras anhörigas bästa måste vårdaren ha all den information, alla de färdigheter och all den utrustning som behövs för att genomföra en trygg vård.

Arbetstagarna måste få orientering redan under normala förhållanden. Likaså måste en tillräcklig personaldimensionering tryggas när tiderna är normala. Under undantagsförhållanden skärps läget och en svag personaldimensionering utgör en än större säkerhetsrisk. Under våren tvingades vårdarna många gånger arbeta i ett tillstånd av underbemanning och stor brådska.

Coronakrisen har demonstrerat att säkerhetsfrämjande åtgärder behövs på arbetsplatserna. För att orka i sitt arbete behöver vårdarna stöd av konkreta åtgärder och anvisningar från arbetsgivarens sida. På basis av information från SuPers medlemmar vet vi att personalens arbetshälsa och psykiska belastning har varit försummad, antingen helt eller delvis. Denna belastning kan i samband med en eventuell andra våg göra sig påmind i form av utbrändhet och ökad sjukfrånvaro samt flykt från branschen. En del av arbetstagarna upplever arbetet som så tungt att det redan under normala förhållanden är mer än man kan orka med.

SuPer har krävt att vårdarna ska ersättas för exceptionellt belastande arbete under coronatiden. En coronaersättning skulle vara ett konkret tecken på uppskattning för vårdarnas viktiga och ur hela samhällets synvinkel oundgängliga arbete samt den stora hälsorisk som de utsätter sig för varje dag.

Silja Paavola
ordförande
Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer