Kolumn: Vem bestämmer vad du får göra?
En ung kvinna under trettio hade varit borta från arbetsplatsen i tre år på grund av barnledighet och återvände full av iver. Under föräldraledigheten hade hon skaffat sig fortbildning i yrket. Hennes förvåning var stor när hon upptäckte hur arbetsbeskrivningen hade inskränkts och antalet kollegor minskat. Organisationen hade beslutat att lägga ner många uppgifter som tidigare hade hört till jobbet. Hon fick inte längre delta i läkemedelsbehandling, inte i sårbehandling, inte i hemförlovning av patienter – känslan av att inte få använda sin yrkeskunskap var tydlig. Organisationen hade bara en dag förbjudit en yrkesperson att utföra de arbeten som personen kunde göra och alltid hade gjort.
Den här inskränkta arbetsbeskrivningen ledde till att antalet kollegor minskade. Det galnaste var att patienternas behov av vård också hade förändrats ordentligt. Naturligtvis behövdes fortfarande all den tidigare medicinska och sjukvårdsmässiga kunskapen, men avdelningspatienterna behövde också mer hjälp i sina dagliga sysslor och rehabilitering. Men nu när det fanns så få kollegor fanns det inte någon att arbeta i par med, utan man måste klara av alla arbeten ensam.
När jag läste texten av den här medlemmen funderade jag på hur länge en yrkeskår måste kämpa för att få utföra det arbete som motsvarar utbildningen. Och för att arbetsgivarna också ska känna till utbildningen. Det här var alltså bara en berättelse från en avdelning, men tråkigt nog finns det mycket flera.
Jag har redan under några års tid följt personalplaner och i alla har man konstaterat att allas yrkeskompetens måste utnyttjas. Trots det finns det fortfarande arbetsplatser där man begränsar superiternas kompetens. Den här saken måste nu redas ut i sin helhet. Den yrkeskompetens som examen medför bör utnyttjas av alla arbetsgivare. Man kunde till och med tro att det är en självklarhet för alla. Det sparmål på tre miljarder som planeras inom social- och hälsovården är en så stor summa att alla metoder som hjälper till att uppnå det bör beaktas. Alla superiter har en yrkesexamen i social- och hälsovård och fostran på andra stadiet. Den har förnyats och utvecklats i samarbete mellan utbildare och arbetsgivare. Examen motsvarar alltså de krav på yrkeskunskap som nu efterfrågas.
Ingen är en färdigt utbildad yrkesperson när den kommer ut från skolan, men eftersom det på arbetsplatsen finns kolleger i olika åldrar stämmer uttrycket arbetet lär. Jag antar att den här saken kommer att finslipas, men också nu är det möjligt att ta upp den i högre grad på arbetsplatser och i arbetsgrupper. Låt oss vara yrkesstolta över vår yrkeskompetens. Vi ska kräva att få utföra de arbeten för vilka vi fått utbildning! Vi skyr inga arbeten, men organisationens egna åtgärder i vilka superiternas kompetens underskattas, vilket leder till att uppgifterna ändras, godtar vi inte.
Inom vårdreformen behandlas nu många frågor utöver förvaltningsmodellerna. Just nu funderas det mycket inom projekt- och arbetsgrupper över hur servicen ska ordnas. Man för diskussioner och förhandlingar om vilka funktionerna är, hur de ska ledas, med hurdana ledare och vilka arbetsbeskrivningar de olika yrkena har. Målet är att det i slutet av 2018 ska vara någorlunda klart hur allt ska skötas.
I de här arbetsgrupperna finns det också superiter, vilkas arbete är verkligt viktigt. Vi måste poängtera superiternas kompetens i högre grad. Förbundet gör mycket och bistår alltid vid behov, men det räcker inte till. Vi behöver också lokal aktivitet och intressebevakning. Tillsammans är vi mer!
Hälsningar,
Silja