Kolumn: Vem sätter värde på SuPer-medlemmarnas arbete?
På många arbetsplatser pågår en bedömning av arbetets krav. Det här är bra, för lönen betalas utifrån dessa. Nu uppstår frågan hur man ska fastställa lönen, för vad man betalar den och vem som definierar värdet på arbetet. Alla talar alltid om kvalitet, resultat och effekter. Efter orden blir det sedan verkligt svårt: vem definierar kvaliteten på vården. Vi ska tänka över kravnivån i närvårdarnas och primärskötarnas arbete, så att de också får betalt för den.
Jag tar som exempel en artikel i söndagens Helsingin Sanomat. Den behandlade känslan när en anhörig dör, när det dagen innan hade sagts att patienten ska hemförlovas. De anhöriga kan ha varit av annan åsikt om hemförlovningen. Sjukdomen hade framskridit till ett skede när ett tillfrisknande var omöjligt och smärtlindringen inte var i skick inför hemförlovningen.
De SuPer-medlemmar som arbetar med äldre ser tiotals liknande situationer under sitt yrkesliv. I dem får SuPer-medlemmen ofta rollen som en slags advokat för patenten. Vårdaren ser plågan och påpekar för läkaren att smärtlindringen inte är tillräcklig. Som den närmaste vårdaren och den som tillbringar mest tid med patienten identifierar hen situationen. Det är också sant att erfarna närvårdare lägger märke till när en människas livslåga börjar falna. Då förs saken på tal med de anhöriga. Ingen kan avgöra livslängden, men de anhöriga måste ges tid att finna sig i en förestående död. En närvårdare för ofta sådana samtal med de anhöriga. Det är yrkeskunskap och också kvalitet.
Vad annat hör till vården av en döende patient? Mänsklighet och värdighet är hörnstenarna. En människa föds och dör bara en gång, hennes liv ligger där emellan. Döden kommer ofta långsamt men säkert, det kan gå snabbt, det kan ta ett halvt år eller mera. Under den här tiden behöver människan vård och omsorg på olika nivåer. Hon klarar sig inte utan hjälp av andra. Vården består av primärvård och medicinering. Där ingår också glimtar av glädje om patienten orkar göra någonting själv. Kaffestunder i lugn och ro, små vistelser på balkongen eller en cigarrett på gården, musik eller bara en annan människas närvaro. Man måste beakta att det här tar tid av vårdaren.
Jag började egentligen fundera på varför de anhöriga fick så illa av vården eller närmare av bristen på vård. Sjukhusvärlden är något helt annat än exempelvis ett serviceboende för äldre. I regel hemförlovas man från sjukhuset, ibland i mycket dåligt skick. Vårdtanken på ett sjukhus är alltid rehabilitering, och så ska det vara, att ingen lämnas på sängbottnen i onödan. Men när man vet att det inte längre finns något man kan göra bör personalen kunna vårda både patienten och de anhöriga. Det här samtalet med de anhöriga får man aldrig smita ifrån, sådana samtal finns det aldrig för mycket av. När man tar hänsyn till patientens anhöriga har de lättare att acceptera döden.
Nivån på den här lindrande eller palliativa vården har beaktats, men det tar tid att förankra den. Det finns många slag av palliativ vård, särskilt av smärtlindring och kombinationer, men själva vården är densamma överallt, mänsklig och med respekt för en människas liv. Det här inser och kan många närvårdare.
Svaret på frågan vad man betalar enligt uppgiftens kravnivå beror mycket på värdegrunden. Är vården av en människa värdefull ända till slutet av hennes levnad, också som gammal? Eller är arbetet värdefullare om den som dör är ung?
Hälsningar,
Silja