SuPer och Tehy: Räddningsprogram som lösning på krisen inom social- och hälsovårdsbranschen

Finlands social- och hälsovård befinner sig i kris. En allvarlig vårdarbrist har blivit verklighet och pandemin har påskyndat den. Vårdarorganisationerna föreslår ett femårigt räddningsprogram för social- och hälsovårdsbranschen, som skulle höja grundlönenivån med 3,6 procent per år utöver de normala avtalshöjningarna. Detta ökar branschens långsiktiga dragningskraft.

Hälsostationer, sjukhusavdelningar och hela enheter inom äldretjänsterna har stängts. Operationer skjuts upp. Hemvårdens klienter lämnas utan grundläggande vård. Kvaliteten på vården lider.

– Medborgarnas rätt till vård i enlighet med grundlagen har äventyrats. Coronan kommer att lämna en enorm vårdskuld. Situationen är allvarlig. Till och med EU-kommissionen har rekommenderat Finland att ingripa i bristen på personal inom branschen och säkerställa systemets bärförmåga, beskriver Tehys ordförande Millariikka Rytkönen.

Bristen är dyster även i ljuset av statistik. På listan över yrken med brist på arbetskraft ligger sjukskötare på första plats och närvårdare på andra plats. Enligt arbets- och näringsministeriet hade man en arbetskraftsbrist på 32 000 anställda inom social- och hälsovården år 2020. Den åldrande befolkningen ökar behovet av utbildad vårdpersonal. Äldretjänsterna beräknas behöva ytterligare 30 000 anställda detta årtionde. Dessutom ska vårdpersonal som går i pension ersättas.

Finland står sig inte i jämförelse med andra. Vi spenderar miljarder mindre pengar på social- och hälsovården än Sverige, Norge och Danmark. Enligt OECD spenderade Finland 9,6 procent av sin bruttonationalprodukt på social- och hälsovården år 2020, medan Sverige spenderade 11,4 procent. En procentenhets skillnad innebär cirka 2,5 miljarder euro i pengar. Enligt vårdarorganisationerna har social- och hälsovårdssektorn i Finland varit underbudgeterad i flera år.

Social- och hälsovårdssystemets dåliga bärförmåga framhävdes under pandemin. Omfattande restriktioner behövdes också på grund av ett tjänstesystem som inte var tillräckligt effektiviserat. Bärförmågan kan dock inte stärkas om personal inte finns tillgänglig. Resursallokering är en fråga om värderingar.

– Andra åtgärder för att lösa bristen på vårdare kommer inte att hjälpa om den grundläggande frågan, det vill säga lönen, inte är i sin ordning. En ytrenovering räcker inte när grunden har rasat, säger Silja Paavola, ordförande för SuPer.

Vårdarorganisationerna kräver att Finlands regering förbinder sig till ett separat räddningsprogram som tryggar den kvinnodominerade vårdbranschens dragnings- och hållkraft.

Programmet för att förbättra lönerna ska förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter i form av ett självständigt tjänste-och kollektivavtal, men finansieringen för programmet ska komma från staten. Staten ansvarar för finansieringen av välfärdsområdena från och med den 1 januari 2023.

Under de kommande fem åren ska programmet höja lönerna för social- och hälsovårdens personal med 3,6 procent per år, utöver de vanliga avtalshöjningarna för att trygga köpkraften. På en årsnivå är kostnaden för programmet 306–353 miljoner euro, inklusive alla arbetskraftskostnader.

Räddningsprogrammet sparar kostnader på lång sikt. Den förvärrande bristen på vårdare leder till både lönekonkurrens och kostnader orsakade av att vården skjuts upp. Med räddningsprogrammet kan man reagera på situationen på ett kontrollerat, förutseende och jämlikt sätt. Det finns internationella exempel på att programmet är möjligt att genomföra.

– Programmet kostar, och det är onödigt att förfasas över det när frågan har nått detta skede. Medborgarnas rätt till vård i enlighet med grundlagen förverkligas inte och systemet är i hård gungning. Det är ett aktivt val av beslutsfattarna om vad pengarna används till. Det Finland inte har råd med är att förlora vårdarna, säger Rytkönen.

Kärnfrågan är Finlands låga satsning på social- och hälsovården. Om Finland använde samma andel som Sverige i OECD-jämförelsen, skulle Finland behöva lägga till 4,2 miljarder till social- och hälsovårdssektorn.

Vårdarna är trötta på smitandet från ansvar. Ibland smiter regeringen från lönefrågan, ibland arbetsgivaren.

– Bollandet måste sluta. Att förbättra lönerna är en arbetsmarknadsfråga, men den är i lika hög grad en fråga för statsmakten och politiker. Det här är en fråga för alla som behöver social- och hälsovårdens yrkesfolk från födseln till det sista andetaget, konstaterar Paavola.

Mer information:

SuPers ordförande Silja Paavola, tfn 050 527 5085
Tehys ordförande Millariikka Rytkönen, kontakt via specialmedarbetaren, tfn 040 054 0005 
SuPers intressebevakningschef Anne Sainila-Vaarno, tfn 050 310 1492
Tehys verksamhetsledare Else-Mai Kirvesniemi, tfn 050 346 0847